Det finns inget som heter äcklig mat

Detta är en god tanke när man försöker uppfostra egna och andras ungar och min mor lyckades nog rätt bra med mig eftersom jag äter det mesta med glädje om det är vällagat och i princip allt om jag är tvungen. Dock har jag i helgen fått en maträtt att lägga på min "inte äta-lista" som innan bestod av rå nötlever och mjuk pepparkaka. Surhaj
Vi blev hembjudna till Ingigerdur och Niklas i lördags och huvudnumret bestod av den Isländska festfisken surhaj och 8-årigt brännvin från askmolnets ö. Inga serverade först en utmärkt kräftpasta och den skjöljdes ner med olika finöl så vi var mätta och och belåtna när den lilla skålen med hajbitar ställdes på bordet. På en meters avstånd luktade det till min förvåning ofärsk men möjligtvis ätbar fisk så när jag nyfiket stoppade näsan i skålen fick jag en käftsmäll som slungade mig tillbaks i stolen av förfäran! Ett av mina motton i livet är att man skall pröva all mat men det kändes inte så frestande att stoppa en bit av den amoniakstinkande hajen i munnen. Den var också äcklig. Som väl var smakade brännvinet och den Isländska stouten fint så det hela fick ett lyckligt slut. Niklas åt dessutom med god aptit så den kan inte varit helt ohälsosam.
Men, vänner, det här var en subjektiv upplevelse och en rapport från min matresa som inte är menad att skrämma er att testa nya rätter och livsmedel. Livet blir större av nya smaker. Och oftast överlever man. Men det finns något som heter äcklig mat.